supporterfru.blogg.se

 

Vi backar bandet till torsdag kväll, barnen var nattade och internet som la ner tidigare på eftermiddagen lyste fortfarande med sin frånvaro. Detta ledde till att mannen tittade på telefonen första perioden eftersom tiden för att koppla upp sig till TV:n och eventuellt missa något var för skör. Jag satt med min man i soffan, två meter ifrån den lilla mobilskärmen med slutna ögon. Jag var trött men jag kände också att det fanns något lättsamt i att inte behöva se, bara blunda och lyssna. Mannens rörelser och darrande fot mot bordet är ett stresspåslag i sig och den där tröttheten jag först kände försvann med en blinkning. 

 

Plötsligt höjs frekvensen och jag hör ett jubel, smygkikar med ena ögat och ser mannens högra näve slå mot taket. Ett mimande "jaaaaaaaaaaa" går att urskilja av läpprörelserna. Vad härligt, de har det fortfarande i sig. 1-0! Första perioden är mannen nöjd, glad och ganska lugn. HV71 är de som verkar äga spelet i första perioden och de skapar mycket farligt. Signalen för periodpaus ljuder och skiftet från övre plan till mellanplan går fort. 

 

Andra perioden startar och denna gång vid en TV:n. Det är en hög press från Malmö, de är som ivriga blodhundar mot HV:s backar. Det är farscinerande hur de trycker på byte efter byte. Hemmalaget blir tyvärr riktigt låsta, får för långa byten och kommer ur sitt spel. Försvaret då? Jo men bra, mycket bättre jämfört med tidigare säsong och trots trycket från bortalget är det ändå ett lugn. HV71 får inte bara en utan tre riktigt bra lägen varav två frilägen men där Malmös målvakt briljerar.

 

Andra perioden är helt klart Malmös men trots det så inser jag där någonstans i minut tretton i den andra perioden att här sitter vi och har det ganska trevligt under en hockeymatch. Från att enbart suttit i något som känts som ett grått moln av ångest sitter vi nu i ett ljusgrått moln som flyger fint. Det är en pirrig känsla att titta på sin man, känna den gemensamma glädjen i att faktiskt se en match och njuta lite ... En känsla av perimär helt enkelt. 

 

OK! Matchen fortgår, andra perioden var högt tryck men stabil känsla. Tredje perioden drar igång och det är fortsatt väldigt högt tryck från gästerna. Nu försvinner känslan av "premiär" rätt snabbt. Det hänger ett mål i luften nu, ett mål som inte kommer resultera i att Huskvara Garden jublar. Mycket riktigt, den kommer, kvitteringen! Tyvärr har även spelet från HV71 dalat rejält och tendenser vi sett så många gånger förut börjar visa sig. Harmonin som ändå infann sig period ett och två existerar inte längre. Vi är tillbaka på ruta ett ... 

 

Kommunicera kring matchen och spelare resulterar ofta i ett lite lättare hanterande av matchen från mannen. Därför pratar vi om att det kanske varit några för många dagar mellan matcherna och att vågen hinner lägga sig lite, vinstvågen. Ibland tjänar man på att bara rida vidare och inte hinna tänka. Det syns också på alla spelare att det här är en viktig match, Malmö är ju det laget som ligger närmast i tabellen. Man vill helst inte tappa detta, för då har mannens lag en brant backe att ta sig upp för. 

 

Tredje är slut och förlängningen ska ta vid. Vi är båda ganska enade om att Malmö ser strået vassare ut och det här kan bli tufft. Två målvakter som storspelar genom hela matchen, så även förlängningen. Det går hela vägen till straffar... Samtliga fem har missat sina när den unga Reber kliver in på plan. Mannen slänger ur sig: "Kom igen nu, juniorerna vill ta över, Reber sätter den". Nummer 39 trampar igång med pucken, åker framåt och får iväg ett skott som går mellan målvaktens ben - tunnel!

 

Jublet, lättnaden, glädjen och kraften i att ta ytterligare en vinst. Starkt och betydelsefullt för alla inblandade. Mannen uttrycker dock en frustration över att inte kunna känna den glädje han vill, för det var ju de där tre poängen som var så vitkiga. Å andra sidan oavsett två eller tre poäng så är det två matcher upp för Jönköpingslaget för att ta sig in i en trygg zon.