supporterfru.blogg.se

 

Topplaget Örebro var på besök i Huskvarana Garden igår och nog var det fler än min man som gick med väldigt små förhoppningar om att poäng skulle kunna plockas. Eftersom mannen var på innebandyträning valde jag att fortsätta på lördagens taktik, att inte våndas i soffan. Jag höll den taktiken likt min man i lördags. När första perioden spelats surfade jag in på Aftonbladets målservice, 0-0 efter första perioden. Jag kände en gnutta lättnad och glädje över att de lyckats hålla nollan i en period. 

 

Calle Jonsson meddelade att samtliga matcher drog igång period två. Det tog inte lång tid innan uppdateringen kom, 0-1 Örebro. En kort stund senare som upplevdes som en blinkning eller två kom nästa uppdatering, 0-2. Såg framför mig hur mannen drämde klubban i golvet i andra sidan av stan i en idrottshall. Fan, inte ännu en förlust. 

 

Så drar tredje perioden igång och jag som hade lovat mig själv att inte surfa in mer på målservice denna kväll kunde likt ett barn i förhållande till godisskålen - inte hålla mig! Helt plötsligt ser jag det, reduceringen, 1-2. "Okej, inte få upp för höga förväntningar nu, du vet de brukar få in en reducering  och sen kommer bakslage deluxe". Jag känner hur min puls börjar gå upp för varje minut som går, det finns snart inte många minuter kvar att jobba med. Som en blixt från klar himmel dimper den ner, kvitteringen, det är 2-2 i Huskvarna Garden. 

 

Ska jag slå över till matchen nu och se sudden? "Nej, gör inte det, du kommer bli så ledsen och de kommer garanterat inte ta extrapoängen". Jag har börjat tänka precis som min man låter. Inser att jag har blivit mer påverkad än vad jag egentligen vill. Jag väljer att inte utföra ett kanalbyte... jag inväntar Calles rapporter. Då kommer det en notis om att Örebro gjort ett mål som ska videogranskas. Efter en nagelbitare är det konstaterat - inget mål! Tiden upplevs gå extremt långsamt och jag har siktet insällt på nästa uppdatering om att straffarna ska starta. Den uppdateringen kommer dock aldrig. Plötsligt händer det ...

 

 

Inte bara mitt hjärta som fylls av en enorm lättnad, värme och glädje. I gårdagens livechatt trillade det in kommentarer från andra supportrar. DET är fint och se, att man ändå kan glädjas åt Jönköpingslaget. Oavsett om du är HV71 supportrer eller ej, det har nog inte varit superkul att se deras genomklappning som motståndare heller. Kanske första gången, men inte tredje, fjärde eller femte...

 

Tittade på highlights här på morgonkvisten och jag måste erkänna att jag fick en tår rinnandes ner för ögat. Samma lättnad som publiken, tränaren och spelarna hade i sitt ansikte igår, samma såg jag hos mannen när han kom hem från innebandyträningen. Efterlängtat!