supporterfru.blogg.se

Lördag 25 Januari

 

Ruskigt väder ute men varmt och harmoniskt inne (än så länge). Sonen har hunnit med två timmar på innebandyplanen på förmiddagen följt av två timmar hos sina kompisar. Jag tog tillfället i akt att ge mig ut på ett långpass i skogen medan de lekte. Två timmar i en skog gör något alldeles extra fint för kropp och knopp. Lagom till sista kilometern drog ett oväder in så hann bli nedkyld på den lilla tid hämtning av barn tog. Duschen var helt fantastisk om vi säger så, en sådan varm och skön dusch som man får tvinga sig ut från. 

 

Matchen hann starta och även om jag står och njuter i duschen försöker ena örat höra mannens och sonens kommentarer och reaktioner. Noterar att varken något positivt eller negativt går att urskilja. Drar på mig pyjamasen, på med glasögonen, tänder ljus och hämtar mig en kopp nybryggt kaffe. Går upp till grabbarna som bänkat sig högst upp i huset. 0-0 noteras och just när jag är där faller Tedenby i något som hade kunnat bli en kanonkontring. Sedan är det Örebro som har lite övertag och då blir den psykiska ohälsan påtaglig så jag väljer att gå ner till dottern. Vi tittar på Djungelboken och fikar. 

 

Plötsligt knackar det på dörren och granntjejen kliver in med sin bästis. De ska ha kalas och elvispen har pajat och de behöver låna vår. Just sol jag ska räcka över den hör jag mannen ropa ”Neeeeej!” Och sonen fyller i sekunden senare ”Örebro tar ledningen mamma, 1-0.” Usch … då var harmonin som infann sig för bara några minuter sen som bortblåst. Då jobbar vi på med ångesten idag också … 

 

Mannen känns oväntat lugn i periodpausen men handfattningen kring kaffekoppen ser ut att vara hård. Första perioden avslutas i numerärt underläge och där startar vi även andra. Hör sonens kommentarer och frågor till sin pappa som ett brus i bakgrunden. Efter några minuter kommer sonen ner, han berättar att HV71 inte ser ut att vara nära på att göra mål. Gissar han heller inte pallar att se när de inte spelar så bra. Djungelboken känns mer behaglig för tre av familjens medlemmar. 

 

Efter en stund hör jag mannen igen ”Huuuuur missar vi den” så jag antar att det var ett öppet eller väldigt bra läge för bortalaget. Sekunden senare är det som om någon springer men det är mannens fötter som får sig ett litet spel mot golvet. Positivt eller negativt? Ingen utökning i protokollet vad jag ska se men uppenbarligen en något frustrerad man av någon händelse i matchen. 

 

Med cirka sex minuter kvar av andra går jag upp för att kolla till mannen. HV71 har då en bra press och Örebrospelarna trötta. Tyvärr lyckas man inte få in pucken utan istället får Örebro in pucken i offensiv zon och då är det spelarna i bortalaget som inte har mycket kräm kvar i benen. Vad händer? Jo men självklart blir det 2-0 till hemmalaget. Jag ska helt enkelt inte visa mig där uppe. Tyvärr är känslan att denna match kan bli svår att vända för HV71 även om de har gjort en och annan vändning i det senaste. 

 

Tredje perioden drar igång, sonens intresse är faktiskt inte alls stort ikväll. Skönt tycker mamman i huset. Mannens känslor är helt klart enklare att hantera jämfört med sonens. Barnen äter mat när nöden slår till. Dotter in på ena och sonen rusar ner till andra. Mitt i torkandet av sonen hör jag dottern ropa ”Mamma, det blev mål”. Sonen och jag möts av en glad stämma från pappan när vi kommer upp från källaren. Jonathan Ang fick göra mål, kul tycker jag och sonen. Spänningen hettar till och nu är det dotterns rövarliv som stressar pappan uppe i soffan. Jag dröjer mig kvar nere i köket. Mitt lugn bryts av ett ”Ååååååh, vilket läge Allan” , Sonen: ”ja nu börjar de ju faktiskt spela bra pappa”.  

Med tre minuter kvar går jag ändå upp till familjen. Känns som alla ställt in sig på förlust, surt men ändå ok. Med 1:30 kvar tar man ut målvakten och tyvärr ger det utslag åt fel håll, kvällen tillhör Örebro. 

 

Nu är det bara ladda om, komma ut nästa vecka och förhoppningsvis kunna vinna några otroligt viktiga poäng!