supporterfru.blogg.se

 

Gårdagen startade tidigt, in med barnen på förskolan, ratta in rätt adress på bilens GPS och så gav jag mig iväg mot vår huvudstad. Sträckan mellan Göteborg och Jönköping var hemsk, snökaos, köer, plogbilar och en hastighet som gick i 50km/h. Jag som hade 45min till godo vid start hade nu inte mycket kvar på den tiden. Stressen började krypa, är det någon gång man inte vill komma sent så är det idag. 

 

Väl framme i Jönköping var det tack och lov barmark, plusgrader och regn. Plockade upp lillebrorsan och styrde sista biten mot Stockholm. Inte en av de roligaste dagarna men en väldigt fin sådan. Vi fick säga hej då till vår farfar som gick bort i början av december. Begravningar är en one of a kind känsla och det var inget undantag igår. Väldigt fint att få omringa sig med nära och kära och skratta åt fina minnen. 

 

Lagom till att mörkret intog huvudstaden placerade vi oss i bilen igen. Det var dags att vända hemåt. Genom regn och mörker körde lillebror sträckan tillbaka mot första stoppet som var Jönköping. Lagom till vi rullade in klickade vi in oss på liverapporteringen. Modo låg under mot Luleå med 1-2 och HV71 låg under mot Brynäs med 0-1. Vi skakade på huvudet och tänkte inte så mycket mer på det. Vi hann dock uppdatera resultaten en gång till innan vi klev ur bilen. Ingen förändring i norr men i söder hade man reducerat till 1-2 via en André Petersson.

 

Jag sprang snabbt upp till lägenheten för att låna toaletten och sedan snörade jag på mig löparskorna. Innan den sista biten av dagens monsterkörning skulle ta vid ville jag se till att rasta samt väcka kroppen. Jag gav mig ut i mörkret och motvinden som mötte mig på cykelbanan längs Vätternstranden. Noterade hur otrolgit tyst och tomt det var i stan, inte en kotte ute och inte en bil så långt ögat såg. "Är det såhär det är när HV71 spelar, hela staden stannar?" Jag som hade bestämt mig för en långsam runda vaggade till när jag såg att klockan visa 4.55 tempo och det kändes oväntat lätt. Kanske var det just ödekänslan i stan som fick mig att känna en viss rädsla och panik av att bli överfallen som gjorde att tempot omedvetet drogs upp...

 

Väl på andra sidan av Munksjön kände jag en tacksamhet av att inte behöva ta del av matchen ikväll. Jag visste att mannen satt där hemma och kanske hade han även låtit sonen sitta uppe för att se matchen. Undrar vad det står? Måtte det bli ett bra resultat för deras skull! Kanske kan jag spana in i en lägenhet för att se några tecken på om det går bra eller dåligt? Tankarna var många... 

 

Helt plötsligt är det som om någon ringt i stadens väckarklocka. Det är bilar överallt och folk kommer cyklandes och gåendes i stora klungor. Ah - Matchen är slut nu! Fick ytterligare ett stresspåslag och nervositeten över att inte veta vad det blev gjorde att jag kutade på ännu snabbare. Vid ett sista övergångsställe behöver jag stanna klockan i väntan på grön gubbe. När jag sedan ska starta igen inser jag att jag tryckt på ta bort, helvete - jag har raderat hela mitt pass! Blir skogstokig och kutar som aldrig förr sista rakan längs Vätternstranden mot bilen. Kan google hjälpa mig få tillbaka mitt pass? 

 

Efter en snabb sökning på telefonen i bilen inser jag att passet inte går att rädda ... tittar ut genom den immiga rutan och ser bilarna och folket igen. Inser att jag behöver kolla resultatet från matchen. Glädjeskuttet mitt hjärta tar när jag ser 4-3 till hemmalaget. Drämmer handen i ratten och hör mig själv säga - YES! Ringer mannen när jag med både psykisk och fysisk värme lämnar Jönköping bakom mig. Han är glad, han är energisk, poppar popcorn och pratar högt. Sonen hade mycket riktigt fått sitta uppe och se hela matchen. Vilken glädje det måste varit för sonen att få se HV71 besegra serieledarna. Vilka viktiga poäng!

 

Runt midnatt parkerar jag bilen på uppfarten. Omfamnar mannen i hallen och går sedan rakt in i duschen för att sedan krypa ner brevid min son i hans rum. Kramar han lite extra hårt och pussar han på pannan. "Om några timmar ska han få berätta för mig att HV71 vann" hinner jag tänka innan kropp och knopp somnar efter en intensiv dag. 

 

Det känns som om jag precis lagt huvudet på kudden när klockan ringer igen. Jag kramar om sonen igen, han vänder sig om, tittar på mig och säger: "Mamma, HV vann igår!! Borgström avgjorde mamma, han är kung!". Han berättar med ett sprudlande ansikte om matchen och frågar om han får se highlights innan förskolan, det får han. 

 

Vilken fin start på veckans bästa dag! Det känns väldigt fint att igen få rikta ett stort TACK till HV71 för ännu en vinst och därmed väldigt glada familjemedlemmar. Tack!