EN MÖRK KVÄLL ...
Torsdag 30 Januari
Hur mycket jag än försökte undvika tisdagens match så var det svårt. Det började redan på morgonen innan avfärd mot förskola och jobb. Sonen började ställa frågor och jag som vaknat med ett litet moln av ångest hade redan vid 25 minuter in i tisdagen fått det molnet att växa. Kvällens match var alltså mellan HV71 - MODO. Jag har som ni kanske vet en pappa, bröder och kompisar som hejar på MODO. När man sedan har en man och son som hejar på HV71 så hamnar man eller i detta fall jag i ett jobbigt mellanläge. Jag glädjs ju åt båda lagen och vill att det ska gå bra men vet också hur tufft det är att se miner och känslor för de supporters vars lag det inte går hela vägen för.
Nu vågar jag nog skriva detta för det värsta har lagt sig ... Känslan var att MODO skulle ta hem matchen. Jag har sett några av deras matcher i det senaste och de är i ett grymt flow, ett flow som tyvärr HV71 helt tappat. Att det blev 1-5 till bortalaget är för mig ingen chock sen är det otroligt sorgligt att hemmalaget inte kan skaka om sig och prestera bättre i ett sånt här läge.
Hur som var min dag bra planerad för att försöka undvika de jobbiga känslorna. Jag undvek kollegan från Jönköping och möttes vi så höll jag dialog om annat. Men precis i slutet av eftermiddagen kommer det ett paket till denna kollega. Jag meddelar via teams att det har anlänt och finns på hens plats, vad tror ni hen skriver då? - Tackar. Ångestkväll delux för dig idag då?
Då kom ju det där molnet av ångest som jag lyckats pressa bort större delen av dagen tillbaka och det med blixtar och dunder. Jag kunde dock acceptera, omfamana och och gå vidare. Vid upphämtning av barn på förksolan redogjorde sonen för upplägget. "Mamma, vi kommer inte se matchen ikväll för pappa är på innebandy och du tycker det är skönt." Ja precis så ...
Mannen åkte iväg med ett leende och ett hopp och tro på vinst samtidigt som man såg nervositeten skina igenom. Jag placerade telefonen i ett annat rum, nattade barn och kollade tjejfilm och åt lite godis. Halv tio öppnades dörren till huset och jag kunde höra genom sättet mannen stängde dörren på att det här inte var en bra kväll. Fan också ... nu gäller det att stålsätta sig. Mannen slänger väskan hårt i golvet och går med tunga hårda steg upp till mig på mellanplan. Han kommer in i vardagsrummet där jag sitter, blicken är mörk och han vill knappt ta ögonkontakt.
Jag hör mig själv säga: - Oj, detta har inte gått bra ... Han skakar på huvudet och säger slutresultatet. Mitt hjärta går sönder. Mannen säger sen: - Säger du något positivt om MODO nu så kokar jag över ... Jag förblir stum och avbryts sedan av en son som har vaknat eller troligtvis inte ens somnat för han har väntat på sin pappa som ska komma hem. Nu är verkligen inte läge att ge han ett slutresultat.
Kvällen är precis som utanför fönsterna, väldigt mörk. Det blir tack och lov lite lättare när mannen har duschat, han känns lättare och jag vågar prata med han igen...
Nu hoppas jag verkligen att kvällens match kan gå vägen för mannens lag. För det känns just precis så som kollegan skrev igår: - Ja det känns som här kommer säsongen lite avgöras. Två vinster och det ser bra ut. Två förluster och det är tack och adjö...
Fortsättning följer , "tack och adjö" eller "det här kan gå" ...
Personligen vill jag allra helst gömma mig under en sten.