supporterfru.blogg.se

 

Klockan är tidig morgon och utanför föntret är det mörkt. Jag har tänt ljus, barnen myser framför tv:n i sina pyjamaser och mannen har sovmorgon. Idag väntar mycket sport både på och utanför TV-rutan. Det står innebandy, skridskor, längskidor, skidskytte och ishockey på listan. Vi ska även hinna baka pepparkakshus och pepparkakor och förhoppningsvis få upp julbelysningen. Årets mysigaste månad är snart här!

 

På tal om mysig så är det precis så vår torsdagskväll blev. Vi backar bandet till torsdag eftermiddag. Jag satt på jobbet och klippte ihop bilden i inlägget under. Skickade den till bröder, pappa och man. Jag själv var ju nervös över hur kvällen skulle gå och vem jag skulle behöva supporta allra mest. Min magkänsla sa att Modo nog skulle ta en ganska stor vinst mot HV71. Tycker de har en bättre högsta nivå och de hade två bra matcher i bagaget. 

 

När bilden jag klippt ihop nådde mannen fick jag ett tydligt svar: "Jag ska inte se matchen". Så var det med det! Pappa var lite mer positiv: "Det här blir spännande :)".  Min lillebror skickade ett sms "Nervöst hemma?" Han delade nog samma känsla som jag, dvs att Modo troligtvis skulle ta hem matchen. Klockan slog 19.00 och vi som har nattningen ungefär vid denna tid var ute ur barnens sovrum redan 19.10.

 

Bevittnar mannen med telefonen i handen, balanserades på ett ben med ena foten på den andra, lite vinglig, ett spänt och nervös leende som visar på en stor glädje som han försöker dölja... vänder sig till mig och säger: "Håve leder iaf, men det är lugnt, de kommer förlora med 5-1". Sedan går han ner för trappan.

 

Jag högst upp i huset, placerad under en filt tittandes på den danska serien Baby Fever på Netflix. Mannen på mellanplan redo för att ta emot några grannar då de hade styrelsemöte. Jag hann tänka att det var bra planerat av mannen för att kunna undvika matchen. Han lät ovanligt glad och positiv i mötet för att ha matchen med stort M spelandes in that moment. 

 

Kastar ett öga mot den stora svarta klockan på väggen, 19:30. Första perioden är spelad, borde jag logga in på Aftonbladet för att se vad Calle rapporterar? Sagt och gjort, fortfarande 0-1. Min puls skenar lite när jag hör att de avslutar styresemötet och mannen säger hej då nere i hallen. Nu kommer det snart, han kommer gå upp till telefonen, logga in och se ställningen. Jag har själv ingen aning om vad det står nu. Medvetet sänker jag volymen på TV:n, inväntar någon slags reaktion från mannen. Efter något som upplevs som en lång väntan kommer den, en hög suck... den är tung och nervös på samma gång. Han säger ingenting så tänker att det kan vara positivt, men också väldigt negativt. 

 

Stegen hörs i trappan, han är på väg upp till mig: "Snälla, gode gud. Säg inte att det är helt kört nu." Mannen rundar soffan likt så många gånger förut, möter mig snabbt med blicken, ler lite nervös och säger: "2-2 nu, de hade 0-2". Jag känner på doften att han har slängt in en pizza i ugnen. Han försvinner ner igen ganska snabbt och jag hör den bekanta kvinnliga sportkommentatorn, Lena Sundqvist. Han ser alltså matchen nu, snälla låt det här bli en bra kväll!

 

Eftersom mina nerver är lite all over the place loggar jag själv åter in på Aftonbladet för att läsa vad Calle skriver. HV71 har övertag då de precis fått PP. Två minuter går och det kommer ett frustrerat läte från mannen. Lätet berättar att PP:t inte lyckats ge den frukt som mannen hoppats på. Det är bestämda och snabba steg mellan TV:n och ugnen där pizzan värms. Mannen hinner säkert göra denna vandring 4-5 gånger. 

 

Han är väldigt nervös, så även jag. Varje gång jag hör Lenas röst öka i både volym och hastighet blir jag stressad och lyssnar efter publikens jubel. För visst är det väl ändå så att det är Modo som kommer ta hem det? Några intensiva klappningar hörs till och från men jag ser inga uppdateringar om mål i flödet. Plötsligt kommer det, det som var länge sen jag hörde, den höga klappen tillsammans med ett "JA!". 

 

Jag väljer att gå ner och se sista tiden som är kvar av matchen tillsammans med min man. Han känns oväntat lugn trots det inre krig som tydligt pågår i hans kropp. HV71 är bra på att bjuda på nerver vilket de gör även denna gång när man tar en utvisning med cirka fyra minuter kvar av matchen. Tack och lov tar även Modo en utvisning några sekunder senare och de väljer även att plocka ut sin målvakt eftersom de måste göra allt de kan för att kvittera. För en gång skull är det HV71s tur, det är deras kväll. I öppen kasse är det Henrik Borgström som kan sätta punkt för matchen med sitt 2-4 mål. 

 

Mannen ställer sig upp, armanar i luften, huvudet lutat bakåt och en lättad suck följt av ett vinnarskrik ekar ut på mellanplan. Jag sitter i fåtöljen och beskådar min man med en värme i mitt hjärta: "Han är tillbaka"

 

Mina bröder och min far verkade ta förlusten helt okej ändå, de är nog lite bättre över lag på att hantera förluster jämfört med min man. Jag tackar ändå för att jag fick en mysig kväll med mannen. Med segerwhiskeyn ståendes på golvet slog han in 48 paket till barnens kalender, jag njöt av att se min man så nöjd och glad en SHL-kväll.